Det där loppet då

Ja så var det det där loppet jag sprang i lördags. 16km skulle jag springa. Ungefär hälften går på terräng och resten på grusvägar.

Och jag är så otroligt jävla besviken på mig själv och på min kropp. Det kändes bra de första kilometrarna, tills vi kom in på terrängdel 1. Min puls sköt i höjden och låg där kring 198, 199 mest hela tiden. Benen kändes som stockar. Jag fick inte andningen att funka och jag fick inte benen att funka. Så jag fick gå i uppförsbacken. Joggade en bit. Fick gå igen. Joggade en bit. Fick gå igen. Alltså tammetusan. Jag gick nog mera än jag sprang, eller nåja kanske inte. Men jag gick mycket. Allt för mycket. Och jag var så ledsen. Då det enligt skyltningen var 11km kvar, alltså då jag sprungit 5 (fast då hade jag sprungit över 6km enligt iPoden) så hade det tagit 42 minuter typ. Och jag visste att mina chanser att förbättra tiden var minimala.

Vid 8km hade jag 42 minuer på mig. Och jag visste att det var möjligt. Att jag har det i mig. Men jag visste också hur kroppen skulle reagera. Och det var inga positiva reaktioner. Jag visste att jag närsomhelst utom då skulle klara 8km på 42 minuter. Och 7km på 35 minuter.

Jag sprang alltså samma lopp 2009. Då kom jag in på 1.39. Nu kom jag in på 1.57. Så pinsamt dålig tid att jag knappt vill skriva den.

Det var tungt. Kroppen ville att jag skulle avbryta redan vid fösta vätskestationen 3km in i loppet, men huvudet sa nej. Har du börjat ska du tammetusan slutföra det också. Ibland borde man lyssna på kroppen, inte på huvudet och den där jävla envisheten, som jag ju uppskattar annars.

Jag borde alltså ha fattat, att med sköldkörtelproblemen, illamåendet, huvudvärken och svindelproblemen som jag haft på senaste tiden då jag inte kunnat träna som vanligt så borde jag ju inte ha sprungit alls. Jag har ju knappt klarat av att cykla 1,5km på den senaste tiden. Hur tänkte jag då att jag skulle klara av att springa 16km?



Slutsträckan blev 18km enligt iPoden. Maxpuls låg på 201, medel på 188. Bara för att jag gick så mycket och stannade så mycket på slutet. Kcal enligt pulsklockan -1350.

I slutet är det typ 4,5km terräng. Först över ett kalhygge som var en enda stor gyttjepöl, sen utefter skogsvägar och en spånbana. Eftersom det regnat konstant i typ 2 veckor kan ni ju tänka er hur vått det var. Halt och tungt. Fydå. I slutet ville jag bara gråta. Huvudet ville så jäkla mycket men inte kroppen. Och besvikelsen bara växte och växte. Hopplösheten också. Trodde aldrig jag skulle komma imål igen. Orkade inte ens springa då. Försökte peppa mig, bara 2km kvar. Men det gick inte. Inte ens en fot framför den andra tänket. Nej du, helt omöjligt!



Såhär kände jag inte.



Det tar sig. Bara 668km kvar. Men det minskar ju om jag börjar dra av mera 10or och sånt!



Lite Nike+ pepp. Den orange är från Active där det inte hänt nåt denna vecka, men massor förra istället.

Nåja, revansch sen nästa år. Då ska jag ha tränat mera, inte ha haft hälsoproblem just före, och tammetusan vad jag ska bräcka den där 1.39 tiden då!
Nu blir det intervallträning, backträning och terrängträning som gäller. Och förstås distansträning! Jag ska bli så bra på 10km så ni kan inte tro det heller. Sen efter det bräcker jag 15 och 16km också!

Haha. Ja motivationen finns ju i alla fall! För nu har jag lyckats släppa besvikelsen och ledsamheten och är glad över att jag överhuvudtaget tog mig igenom loppet. Och det är ju det som räknas!

Kommentarer
Postat av: Carro

Hehe göttt tänk i slutet där! Bra, nästa år då jäklar!! jag skulle vilja springa lite lopp nästa år också, det hade vart askul!! Har inte sprungit nåt i år o har saknat det! Ska bara hitta nån o åka till loppen med, tråkigt o va själv. hehe

2011-09-19 @ 21:38:53
URL: http://carolineannamarie.blogg.se/
Postat av: Malin I Form

Hade det vart jag hade det vart en grym tid :O

2011-09-19 @ 23:12:03
URL: http://www.maliniform.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0