Den där hetsen om vikten
Jag har gått och funderat på det här ett tag. Och jag vet inte om jag skrev om det tidigare, men gjorde jag det så fine. Här kommer det igen.
För jag blir så trött. På den här jävla vikthetsen som råder omkring oss. Gå ner 4kg på 2 veckor, minska 10cm i midjemått på en vecka och sånt. Varför?
Okej, jag gillar träningstidningar, som skriver om olika nya träningspass, olika tips och idéer till övningar som stärker ryggen eller vad som helst. Och visst läser jag reportagena som heter "Gå ner 4kg på 5 veckor", men jag läser dem med ett öga, tittar på matlista och suckar och bläddrar vidare. För trots att jag har komplex för min vikt, och ibland tycker att jag är mycket större än jag är (eller okej, ganska så ofta) så är jag så trött på att detta manglas ut i alla tidningar till alla tjejer i alla åldrar.
Varför kan inte fokus ligga på "du är fin som du är" istället, som Lady Dahmer skriver om i den här krönikan som hon skrivit för cravingz.se?
Varför måste alla våra tankar kretsa kring vikten hela tiden? Jag förstår inte, och jag orkar inte.
I lördags då vi sprang loppet hade vi en bekant med oss. Då vi var färdiga sa hon "jaha, nu var det färdigtränat då, för nu har vi ju sprungit loppet så då fortsätter jag ju inte träna efteråt. Och jag som ska gå ner i vikt".
Då fick jag sån lust att bara skrika. Härregud. Vuxna människa som har familj, jobb etc. Varför ska fokus ligga på att få bort lite put från magen eller lite celluliter från låren? Kan vi inte fokusera på det som är bra här i livet och njuta istället för att gå miste om en massa bara för att vi står och drar i magen, håller andan och spänner oss, så att inte nån i misstag ska få syn på oss från en osmickrande vinkel?
Jag blir så arg på mig själv då jag ibland fokuserar på det här. För det är ju så onödigt. Min sambo älskar mig för den jag är, och han lär inte sluta älska mig om jag lägger på mig nåra kilon. Det är bara jag som slutar (eller tja, sluta kan man ju inte säga då man inte ens har börjat, men ni förstår i alla fall) älska mig själv och min kropp då. För några "förbjudna" kilon.
Visst säger jag inte att alla ska strunta i att tänka på vikten och så, men jag tycker fokus borde ligga mera på hälsa och välmående istället för på en ynka siffra.
Vad tycker du?
Sånt här gottigt gör mig osäker och ger mig dåligt självförtroende. Men varför ska det vara så? Varför kan vi inte bara njuta av det istället?
För jag blir så trött. På den här jävla vikthetsen som råder omkring oss. Gå ner 4kg på 2 veckor, minska 10cm i midjemått på en vecka och sånt. Varför?
Okej, jag gillar träningstidningar, som skriver om olika nya träningspass, olika tips och idéer till övningar som stärker ryggen eller vad som helst. Och visst läser jag reportagena som heter "Gå ner 4kg på 5 veckor", men jag läser dem med ett öga, tittar på matlista och suckar och bläddrar vidare. För trots att jag har komplex för min vikt, och ibland tycker att jag är mycket större än jag är (eller okej, ganska så ofta) så är jag så trött på att detta manglas ut i alla tidningar till alla tjejer i alla åldrar.
Varför kan inte fokus ligga på "du är fin som du är" istället, som Lady Dahmer skriver om i den här krönikan som hon skrivit för cravingz.se?
Varför måste alla våra tankar kretsa kring vikten hela tiden? Jag förstår inte, och jag orkar inte.
I lördags då vi sprang loppet hade vi en bekant med oss. Då vi var färdiga sa hon "jaha, nu var det färdigtränat då, för nu har vi ju sprungit loppet så då fortsätter jag ju inte träna efteråt. Och jag som ska gå ner i vikt".
Då fick jag sån lust att bara skrika. Härregud. Vuxna människa som har familj, jobb etc. Varför ska fokus ligga på att få bort lite put från magen eller lite celluliter från låren? Kan vi inte fokusera på det som är bra här i livet och njuta istället för att gå miste om en massa bara för att vi står och drar i magen, håller andan och spänner oss, så att inte nån i misstag ska få syn på oss från en osmickrande vinkel?
Jag blir så arg på mig själv då jag ibland fokuserar på det här. För det är ju så onödigt. Min sambo älskar mig för den jag är, och han lär inte sluta älska mig om jag lägger på mig nåra kilon. Det är bara jag som slutar (eller tja, sluta kan man ju inte säga då man inte ens har börjat, men ni förstår i alla fall) älska mig själv och min kropp då. För några "förbjudna" kilon.
Visst säger jag inte att alla ska strunta i att tänka på vikten och så, men jag tycker fokus borde ligga mera på hälsa och välmående istället för på en ynka siffra.
Vad tycker du?
Sånt här gottigt gör mig osäker och ger mig dåligt självförtroende. Men varför ska det vara så? Varför kan vi inte bara njuta av det istället?
Kommentarer
Trackback
